Fredagsfunderingar

Efter ett par dagar på lärarhögskolan sitter jag och funderar på sakernas natur. Den här träffen har vi fått ett par intressanta föreläsningar kring olika aspekter av en lärares yrkesliv. Men vi har inte övat eller blivit satta inför några konkreta pedagogiska situationer. Varken rent praktiskt eller som diskussionsmoment.

Min fråga som jag lite medvetet provocerande ställer mig själv, då den delvis går stick i stäv mot min tidigare uppfattning är huruvida det är rätt att lägga ut på VFU-praktiken, dvs skolorna, att ge lärarstudenten de rent praktiska färdigheterna - hur det går till i “verkligheten”. Att öva i olika situationer, på olika moment etc. Det som inte görs, eller görs i väldigt liten grad, på lärarhögskolan, där det ändå skulle kunna göras i termer av rollspel, videoinspelning av situationer med diskussioner kopplade till pedagogisk teori, kognitiv kun- och vetenskap etc. etc.

Jag menar - om hypotesen, eller i alla fall påståendet eller uppfattningen är att det finns problem med skolan, hur vi faktiskt är organiserade, hur vi lär ut, hur vi bemöter och bedömer elever etc, är det då inte så att nya lärare uppfostras in i det gamla systemet? Borde inte lärarhögskolan ta över initiativet och faktiskt visa hur det borde vara? Hur det skulle kunna vara och hur vi kan förbättra? Att stå för reformer och vara de som genomdriver dessa?

Kanske är det därför att jag läser på distans, i och för sig med flera väldigt långa och intensiva träffar per termin, som jag saknar de moment jag saknar. Vad det gäller användandet av teknik i undervisningen så har man på min utbildning mer eller mindre strukit de momenten och jag fann mig själv hålla föreläsning för mina kursare inför stundande grupparbete, där de flesta spydde galla över det existerande verktyget och dess ineffektivitet. Borde inte lärarhögskolan gå i bräschen för att vi lärare skall ta till oss och använda teknik som kan effektivisera elevernas inlärande?

Regeringen inspireras av sonen

Fick ett litet D på twitter av Marie Linder som uppmärksammat att Anna-Karin Hatt, IT- och regionminister skrivit en text på regeringens hemsida angående det twitter-inlägg jag skrev under rundabordssamtalen kring IT-skola och framtid för ett par veckor sedan.  Ministerna verkar ärligt inspirerad av min son, som vet hur man bläddrar i menyerna på min telefon, med hjälp av touch-funktionaliteten, men inte vet hur man pratar. Ännu. Det här fungerar som ett bra exempel på hur det relativt enkla tekniska sociala hjälpmedel (som är twitter) kan användas för att förbättra och fördjupa demokratin. Hur bra tankar och idéer kan sorteras och fås att flyta upp till ytan, synligt för alla, och framförallt för de som söker och har ett behov.

Så här lyder meddelandet:

"Min son kan inte prata ännu, men han kan navigera min Android telefon... hur förbereder sig skolan på hans kommande närvaro?"

Ministern tror sig veta att skolan inte är så väl förberedd, men är å andra sidan redo att agera för att förändra saken. Nåväl, nu får jag slita mig från mitt IT-behov och försöka avprogrammera sonen som är beroende av "I drömmarnas trädgård". Skriver eventuellt lite längre i frågan i samma inlägg inom kort.